Du frågade idag varför jag tycker du är perfekt, det vill jag ge ett så bra och sanningsfullt svar som möjligt till.

Du är perfekt för mig för att du är den du är, men även för hur du får mig att känna mig.

Du är perfekt för mig eftersom att du är precis så jag behöver, du kan få mig att skratta utan att jag egentligen vill, att vara arg eller sur på dig är helt omöjligt för du kan inte förvänta dig att du kan se mig i ögonen eller ens se ut som du gör och tro att jag inte kan låta bli att kyssa dig. Du är den första, enda och sista som kan få mig lycklig eftersom att du inte ser mig som en kropp. Du ser mig, du ser mitt hjärta och min själ. För dig är jag inte bara sexig utan vacker och fin, perfekt i dina ögon. Jag vet att jag kan tjata om känslor för mycket men det är för jag älskar dig, allt jag nånsin säger och gör gentemot dig är för att jag älskar dig. Jag försöker hela tiden hitta nya sätt att visa uppskattning, jag gör inte saker för att du ska uppskatta mig mer även fast det är en bra bonus utan jag gör allt jag gör för att visa dig att jag älskar dig och att jag älskar att kunna kalla dig min. Igår hände någonting som inte borde hända, inte mellan oss. Men vi är tillräckligt starka och lyckas ta oss genom allting som än kommer emot oss, det måste vi iallafall jag för jag inte kan tänka mig ett liv utan dig. Jag har aldrig varit såhär fruktansvärt nerkärad i någon som i dig. Detta är det som gör dig perfekt, du är allt jag någonsin önskat mig för du inte vill såra mig och när du gjorde det igår visade du ånger. Jag vet inte om det är så men i mina ögon så verkar du sätta mig först och jag älskar den platsen. Idag jämförde du mig med Sotis och i vanliga fall hade jag kanske tyckt illa om det men det visar att du älskar mig och att jag faktiskt betyder mycket för dig. Det du gör för mig och tillåter mig att göra till dig då jag antar att all denna kärleksbakningen kanske är lite överväldigande gör att du är allt för mig. Du är allt för mig. Och du är perfekt för mig, perfekt på alla möjliga sätt, dina ögon är perfekta, din röst är perfekt, ditt löjligt söta kindskägg är perfekt, varenda ett av dina födelsemärke är perfekta, ditt beroende av getter är perfekt och till och med din pyttelilla lilltå är perfekt. Kortfattat sagt är allt med dig perfekt och jag kunde aldrig önskat mig något annat än dig. Jag vill ALDRIG förlora dig, snälla låt mig inte förlora dig, jag älskar dig så extremt oerhört mycket. Så många stjärnor de finns på himlen är vart och en ett tecken och en betydelse för varför jag älskar dig, det finns alltså flera miljarder anledningar till varför jag älskar dig och jag vill spendera mitt liv för att kunna berätta varenda en. Jag älskar dig massvis mitt allt <3

Rosor kan se ut precis som helst, men det är alltid en ros. Alltså alltid vacker. Ingen ros är den andra lik, i bladen, storleken eller något. Oavsett färg så är den vacker. 

Precis som människor.

Jag har alltid tyckt att jämförelser mellan rosor och människor är ett väldigt bra sett att se på saken. Då det är sant, ingen är sig lik den andra men alla är vackra på sitt sätt. Vi alla har små svackor men det är det som gör oss till oss. Även oavsett färg.

Även fast det inte är utsidan som räknas och yttre skönheten så är det så vårt samhälle är uppbyggt så man får göra det bästa av situationen, genom att helt enkelt lyckas se skönheten i allt. Oavsett betydelse. Ens inre gör det yttre vackert.

De där skiftande färgerna i hans ögon 

Den känslan av att livet är oändligt när hans blick möter min, att känna att allt det dåliga, allt det hemska försvinner av en enda blick.

Den där känslan av trygghet, likt den känlsan av att ha hittat hem, hem till hans famn.

Och den famnen, den där alltid varma famnen, den famnen som fyller mig med lycka som jag inte visste var möjlig. 

Den lyckliga känslan man får när man ser livets små skönheter, små perfektioner.

Den perfektionen som i mina ögon är han, den vackraste varelsen av allt och alla.

Den skönheten som hans ögon har i sig, som han svämmar över av.

Den skönheten han får mig att känna, att han får mig känna mig fin på något sätt.

Den fina känslan av att få älska någon som älskar en, den fina känslan av att älska någon så mycket att han blir perfekt, så perfekt att man aldrig kan vara kapabel till att förstå hur han kan tycka jag är det.

Den där kärleken man bara trodde man kunde få genom ett manus.

Den kärleken som man inte kan känna att den nånsin kommer kunna dö.

Den kärleken som mitt liv finns till för, 

Det är han.

Att allting kan vara bra är oftast det som får en att känna sig fruktansvärd. Allting känns hemskt och äckligt, just för att det är så jag ser mig själv. Jag ser mig som den personen som folk tittar konstigt på efter en godisbit som att det syns och att jag gått upp ett kilo eller två. Jag har kämpat med en ätstörning i ett halv år nu och just när det var på bättringsvägen började skolan med en ny klass. I denna nya klassen går det en som tycker att hon är oerhört tjock men hon väger bara 40 och är 1,60 lång. Om hon är tjock, vad är då jag? Då måste jag ju vara fet och oerhört mycket dessutom fast än mitt BMI ligger på normalt. Hatar mig själv och min kropp. Är det då fel att lägga lite av det hatet på en utskällning till henne att hon borde tänka mer på vad hon säger...

Jag vet inte riktigt sist jag mådde sådär super bra. Det är inte så att jag aldrig kunnat känna mig lycklig men djupt inne så är jag aldrig helt frisk. Jag kämpar mot ätstörningar och självskadebeteende. Sen att jag är den personen som mest trycker ner och kränker mig gör det inte bättre. 

Men när jag tänker saker om mig själv gällande utseende så är det ju faktiskt inte mig de kommit från först, det är andras hårda ord som präglat sig in i mitt sett att se mig själv. Jag är nämligen så korkad som andra kan vara att jag inte fattar att även de som kallar sig mina vänner säger dumma saker angående mig och mina val, för det är sånt människor gör. Och det kan inte jag hata någon för. Människor är helt enkelt gjorda till att vara giriga, själviska och göra saker som gynnar sig själv. Det finns självklart de som inte är såhär, vilket är de personer som är de som får al. Skit öppe eller de som inte vet de eller bara inte bryr sig. Jag är en sån sorts person som kanske inte riktigt bryr dig precis men kan ta åt sig att folk inte tröttnar. Men jag vet redan allt, jag känner blickars ord och tankar om en, jag vet allt. Men varför bry sig när ingen kommer veta vem jag var på riktigt om ca 100 år för det kommer komma en tid efter mänskligheten, när allt vi gör nu och nånsin gjort, kommer vara borta och glömt.

I april blev jag tillsammans med min nuvarande pojkvän och innan de var det ca 1 månad som jag och mitt ex gjorde slut. Det betyder att det var ungefär ett halvår sen mitt ex blev ett ex. Varför kan han inte bara låta mig vara då? Fortfarande hör jag att han gått runt och pratat illa om mig och sagt massa hemska saker och påstått att jag sagt de mot mina vänner som för övrigt minskar drastiskt tack vare honom. Han har ju gått vidare och har haft massa andra sen vi gjorde slut så varför inte låta mig gå vidare med mitt liv när han förväntar sig att han ska kunna det och gjort det? 

Varför vill en annan människa en så illa...

Hur kan man få ett nytt liv efter ett ex ens? Så som jag föreställt mig såkallade breakups är att man gråter och är ledsen allt från 1 vecka till 1 månad och inte 6 månader efter försöker förstöra för en. Hatar de livet jag hade med honom och vill sudda ut det från existens men det går ju inte när han bara fortsätter borra sig in..

Känner mig alltid så förstörd. Och inte bara att jag är det utan att jag förstör andras små delar av olika personers liv. Försöker intala mig hela tiden att de andra gör de gör de för att de vill det och inte för att jag gjorde den inverkan på de att ta de beslutet. Men det är svårt att hålla sig vid den tron när det är de som andra tror. Min pojkvän började nyligen bråka med mitt ex som dessutom är eller nu var hans väldigt goda vän. Allt för att jag var den mitt ex var sur på. Nu när inte de är vänner känner jag mig skyldig till att ha varit den som splittrade de fast jag vet att min pojkvän inte tyckt om mitt ex på ett bra tag då mitt ex inte riktigt mognat än och spottade mig i huvudet vilket han glatt och stolt pratar om till folk i denna lilla dåliga staden. 

Det finns många anledningar till att känna sig förstörd och när jag gör det brukar jag gå ut på en promenad för att rensa mina tankar lite. 

Så en tanke jag fick, som kanske kommer låta jätte konstig är att när jag ser en puppa som någon dag kommer ändras till en fjäril vill jag att den ska förstöras. Det kanske låter hemskt att vilja ta något litet oskyldigt djurs liv sådär men min teori i det hela är godhjärtad. En fjärilslarv kämpar väldigt hårt för att överleva larv stadiet där det gäller att överleva fåglar, bilar, cyklar, gående personer och mycket annat för att till sist kämpa sig upp i t.ex ett träd för att kunna förvandlas. Under den förvandligen gäller det också att överleva små nyfikna barn, hemska skurar och troligen ännu en gång fåglar. För att sedan till sist när den kämpat så länge från att vara den lilla larven som jag definerar som ens barndom till att bli en vacker fjäril vilket jag definerar som ens pubertet med utveckling och man är så oskyldig och fin. För det är det som världen förstör, den förstör skönhet för att kunna få en person så förstörd och olycklig som möjligt.

Man får inte va oskyldig och vacker och fin, då förstörs man.

Jag har haft problem med andra människor nu i ungefär 3 år efter en händelse som förändrade min tillit för andra människor. Detta har ju då gjort att vänner har vart svårt att hitta och kunna få. Även innan det var jag mobbad och hade inte så många, de jag hade var kanske inte heller de mest äkta. Fast det såg jag ju inte förrän nu i senare år. Men de vänner jag då får nu och lyckas känna mig säker med och kanske även en aning accepterad för den jag är glider ifrån mig, eller så inbillar jag mig att de gör det. De som inte ens glider iväg för kontakten tappats förstör min föredetta pojkvän då han ser mina tårar som några sorts medaljer. Han har faktiskt så sent som igår lyckats förstöra ännu en vänskap för mig. Innan min föredetta pojkvän ens blev en pojkvän så var han och jag väldigt bra vänner som kunde prata om allt, men nu kan man inte ens säga ett ord till han om något man är ledsen för eller som hänt en utan att sedan hela världen vet mer detaljer om ens privatliv än vad man själv vet ens. Och jag hatar faktiskt honom för det, jag hatar honom för allt han tagit från mig och gjort mot mig och med mig. Så han själv var ju ännu en vän som han tog från mig för att sedan ta min vän ifrån mig genom att gå in i ett förhållande med henne istället. Han har orsakat så många mentala och ytliga ärr än vad en människa borde få bli tillåten att göra mot någon medmänniska. Detta är alltså vad som händer för mig om jag skaffar vänner och lyckats öppna mig för att släppa in någon i mitt liv, de rycks ut hastigt och hemskt tack vare en människa jag brukade älska.